Man City: Oh Captain my captain‏

Tycker tiden är inne för att lyfta fram en hjälte, en himmelsblå gigant. Det här är den första spalten jag skriver kring en specifik spelare. Det är inte den sista. Från mitt hjärta kommer viljan att skriva om min City-kapten, min nummer 1.

Jag skulle vid ett tillfälle ta mig an utmaningen att plocka ut mina 5 favoritspelare. Jag tvekade inte en sekund utan satte Andy Morrison namn på pappret. Ingen förstod. Gör du?

Andy Morrison är i detta nu en bortglömd spelare, en föredetting. På Wikipedia står att läsa att han försökt lura staten på pengar. Det finns också information om att han en kort period var assisterade manager i Worcester, ett lag som aldrig tillhört det Engelska ligasystemet. Att han kom i bråk efter en match och straffades med böter och avstängning står antecknat. Inget mer. Men hos ett fåtal. Hos oss som fortfarande minns. Där lever hans namn. Där är han fortfarande stor. Oh Captain my captain.

I boken Crowd idols listas 50 hjältar för Man City från 1966 fram till 2006. Här tillhör Andy Morrison kategorin Ever-present. Och för mig kommer han så förbli. det finns ingen annan i den kategorin som gjort färre matcher än Morrison. Det finns inte heller någon som betytt mer för ett lag i kris. Året är 1998. Det närmar sig sitt slut, precis som eran Man city är på väg mot sitt. Laget hade året innan ramlat ner i divison 2 (nu League one). Det är katastrof. Nu verkade managern Joe Royle inte heller kunna leda laget till uppflyttning, inte ens en playoff-chans verkade möjlig. City var ett skepp som drev i vinden på ett stormigt hav. Ett skepp utan kapten. Lösningen blev att låna in en ny mittback. En riktig hårding med ledarskap. I Huddersfield fanns en kille. Han hade tidigare bara spelat i de lägre divisionerna, men han passade. Chansningen fick bli lån i en månad.

En månad kan vara mycket på en fotbollssäsong. Många är de ligaguld som förlorats trots tidigare överlägsenhet på en dålig månad. Det kan också ses som bara en parents i en människas liv. Jag brukar klippa mig med längre mellanrum än så. Och låt oss inse faktum, det är inte tillåtet att låna en spelare kortare tid. Men Mr Andrew "Mozzer" Morrison från Inverness i Skottland såg sin chans och tog den. Han tog tjuren vid hornen, kastade den i ett nacksvning till marken. Och målade i sina två första matcher. Ett matchvinnande mål på övertid mot Colchester och en 20 meters volley på Oldham. Han blev köpt innan månaden gått och lagkapten. 80 000 pund i köpekostnad känns som ett rån, eller kanske ett hån. Helst sett i perspektiv till summorna i dagens fotboll. Numera har spelarna det i veckolön. Nej, föresten det är bara halva Robinhos.

Mozzer var hård som ett tegelhus på planen, han tacklade likadant och såg egentligen mer ut som en dörrvakt på en nattklubb i taskigt kvarter än en fotbollsspelare. Men han nyttjade sin styrka och han ledde de andra framåt. Laget förlorade bara två av de resterande 25 matcherna och hamnade i Playoff-final mot Gillingham. Han fick en egen fras hos supportrarna, "Whomp! there it is" skanderade de när ännu en anfallare föll offer för en robust tackling. Händelserna i playoff-finalen ska varje sann City supporter kunna rabbla om man så väcker dem mitt i natten. Ni andra får slå upp det eller vänta. Så tar jag upp den en annan gång. När jag är på humör för sagostund från verkligheten. City segrade i alla fall och även om Andy blev skadad fick han i slutet lyfta pokalen. Symbolen för att City lämnade träsket, att de vann striden och tog sikte rakt uppåt.

Som spelare var Mozzer trots allt inte bara hjärta och muskler inte heller bara huvudspel. Han hade även talang för att slå väl avvägda krossbollar som mer än en gång lurade motståndarlagen. Hans svaghet var illskan, det var han den förste att själv erkänna. Det blev en del onödiga kort, både gula och röda. Men fansen älskade honom ändå. Kanske just för att han var den störste kritikern till sig själv. Egentligen hade han en svaghet till men den vägrade han att erkänna. Han blev med tiden skadebenägen. Han drev på och försökte. Som ett vilt farande lok drev han klubben till en succestart på nästkommande säsong. En knäskada hindrade honom från att delta efter nyår, men City hade nu driv framåt och laget tog sig direkt upp till Permier league. Men den store Andy kom aldrig riktigt tillbaka. Nya skador stoppade honom ideligen. Och även om han fick spela en del matcher på högsta nivån nådde han aldrig upp till sin toppform. Men när han gjorde mål framför fansen på Maine road i ännu en comeback-match kokade stadion som sällan tidigare skådats.

Jag tänker ibland på hur det måste ha varit den dagen på Maine road. Jag önskedrömmer och låtsas jag är där, på ståplats. Mozzer målar och minner om den tid som inte längre är. City är tillbaka. Den arena som var för stor för division 2 är nu för gammal och sliten för Premiership. Precis som Andy. Han inser säkert detta själv. Känner att knät inte håller. Han kämpar ändå. Jag drömmer att han trots allt njuter,
att han suger upp all kraft han kan från publikens jubel. Att göra mål på den högsta nivån i England är stort. Att älskas av fansen är större. Men inte många minns detta nu. Tidens ständiga rullande är ounvikligt.

Maine Road finns inte mer. Den har jämnats med marken. Andy har försvunnit med den. Han finns dock fortfarande där ute. Jag hoppas han har det bra. Min kapten.


Berg